lilouochjag

Godmorgon känns egentligen fel.. jag har ingen morgon längre. Kväll, morgon, eftermiddag, lunch.. allt är detsamma nu förtiden pågrund av att en liten person med munkfrilla plötsligt bestämmer dygnsrytmen hemma hos oss. Egentligen borde jag inte klaga, alla som träffat henne påpekar hur snäll hon är som inte skriker.. men jag har liksom inte så mycket att jämföra med och hennes övriga vokabulär är sjukt frustrerande när man försöker sova. Hon grymtar, stånkar, stönar piper och krystar...som om hon var en minigris som själv ska föda fram en bebis. Givetvis hade det varit jobbigare om hon gallskrek hysteriskt missförstå mig inte.. men detta stånkande är psykiskt påfrestande, lite som när någon snarkar! Man vill bara stänga in i garderoben och gå och lägga sig i de tröttaste stunder.. men lustigt nog när man tror att man inte orkar mer, blir det plötsligt tyst och där ligger hon världens sötaste bebis och sover så fint.. tankarna på garderoben känns långt borta.
Nu börjar istället paniken över att själv hinna somna, 3 timmar cirka har jag på mig.. alla vet hur svårt det är att somna under stress, men av någon anledning, antagligen utmattning somnar man till slut och såhär fortsätter det dygnet runt. Men ändå är det värt det och jag skulle kunna göra det i 10 ..okej 5 år för den här lilla skiten