lilouochjag

Den 18 februari några dagar innan beräknad förlossning, hade den galna kvinnan som tagit över min personlighet under de nio månaderna som gravid spårat ut ytterligare.. jag googlade som en besatt på hur man sätter igång en förlossning hemma. Man skulle putsa fönster, gå i trappor, och äta ananas..  Med bestämda steg (inklusive en sväng i trapphuset) vaggade jag iväg till ica alvik för att inhandla fönsterputs och ananas..
Veckans klipp!! Ananas 10 kr It's a sign, jag hade läst att det krävdes 6 st för effekt, jag som inte ens gillar ananas..

Under kvällen hetsåt jag en ananas och fick sår i gommen.. övervägde att äta en till men kände att jag höll på att spåra ur totalt och gick och la mig istället.


19 februari vaknar jag runt 6:00 av en svag molvärk som påminde om mensvärk, får panikångest och svär lite över mitt ananasmissbruk.. helt blickstilla ligger jag i sängen och vågar inte röra mig, herregud är det nu det sätter igång, är det så här det ska kännas..
Vid kl 9 väcker jag älskade A och vi börjar klocka värkarna som fortfarande är svaga och kommer oregelbundet med ungefär 10-15 min mellanrum.

Duscha och ta alvedon läste jag överallt.. om värkarna försvinner då så är det förvärkar. Duschar 1 h men värkarna blir istället starkare.. de håller bara i sig 40 sekunder och tiden mellan känner jag mig precis som vanligt.. detta bidrar till att jag tycker att det är en bra idé att en tjej som ringer om en annons jag lagt ut på blocket kommer förbi. Svettig och med ett krampaktigt leende säljer jag skip'n'hop skötväskan till henne och förklarar lite försiktigt att jag tror mitt värkarbete har startat hon önskar mig lycka till och åker.

Klockan är nu runt 4 och jag tycker värkarna blir lite starka men de kommer fortfarande oregelbunder. Min syster ringer och undrar om vi vill komma och äta Tacos hos dem.. eftersom jag inte har en värk just då tycker jag det är en utmärkt idé, pessimist som jag är var jag övertygad om att detta bara var förvärkar och att jag likagärna  sysselsatte mig för att härda ut i kanske 3 dagar till innan det verkligen var dags. Älskade A var smart nog att ta med bb-väskan i bilen iallafall.

klockan 18 trycker jag i mig 2 tortillas  men får ställa mig  mot väggen och andas genom värkarna när de väl kommer. Jag ber övriga i sällskapet ignorera mig under de 40 sekunder jag har ont.. för att sedan sätta mig och fortsätta äta tills nästa värk kom.

Klockan 19 får jag en värk som gör ondare än de andra och plötsligt känner jag ett knäppande ljud inuti mig, ungefär som om man drar ut en propp i handfatet. Mitt vatte gick just..  Alla får panik och jag låser in mig på toaletten och vrålar till älskade A att ringa Förlossningen. De ber mig vänta hemma tills jag inte står ut längre.. och jag härdar ut en timme till.. sen känner jag att jag vill åka in, om det skulle vara något.

kl 20:00 anmäler jag mig i receptionen, vi får ett rum och ska bli undersökta.. mina värkar har tilltagit men jag förbereder mig ändå på att de ska säga att jag öppnat mig 2 mm och ska åka hem och komma tillbaka vid midsommar. 7 cm.. säger barnmorskan.  Jag får åka rullstol in i en förlossningssal där presenterar sig en barnmorska vid namn Kajsa, hon säger också att hon strax ska gå av sitt pass..  Det skiter väl jag i tänker jag, ring narkosläkaren istället jag måste ha min epidural..

20:30  Narkosläkaren kommer, jag minns att jag tyckte han såg ut som en sjukt störig kille i min paralellklass i högstadiet och tyckte detta var mycket irriterande. Jag säger åt honom att han måste öka tempot för vi hinner inte annars, han blir irriterad och förklarar att det inte fungerar så.. först ska man förbereda vilket tar 10 min sen tar det ytterligare 15 minuter innan det kickar igång. Kajsa tittar lidande på mig och säger att det tyvärr är försent..  Jag får ett psykbryt och skriker '' jaaaaaaaaaaaaag visste att det skulle bli så här'' Därefter maxar de min lustgas och allt blir lite mindre klart.  De byter personal och 3 nya barnmorskor kommer in, de ber mig säga mitt personnummer men jag klarar inte av det utan att asgarva. Jag försöker samla mig 3 gånger men varje gång skrattar jag hysteriskt. Tillsist får älskade A säga personnumret och de kollar på mig och ber mig att iallafall bekräfta att personumret stämmer, utan resultat jag fnissar så tårarna rinner.

21:00 krystvärkarna börjar... jag fnissar inte så mycket längre. En av barnmorskorna frågar om jag vill känna huvudet.. i helvete heller tänker jag, vad jag vill är att bebisen ska ut! jag andas oavbrutet i lustgasmasken som om det vore syrgas, skiter i att man måste göra uppehåll mellan värkarna för att få en smärtlindrande effekt. Min taktik är att hetsandas tills jag svimmar av. Jag minns att ansiktet domnade och jag tänkte väldigt konstiga saker.. bland annat väldigt mycket på Björnligan i kalleanka och deras kläder, detta kände jag också ett väldigt behov av att berätta för Älskade A..som mest nickade och log.

21:30 Kom hon äntligen ut 49 cm lång och 3045 gram tung, jag höll fortfarande lustgasen i ett järngrepp och minns att jag tänkte att det var så jävla fånigt av stockholm läns landsting att måla instrumenten och inredningen till djur, varför hade de gjort gynlampan till en giraff liksom.. så otroligt onödigt, är det astrid lindgrens barnakut jag är på eller?

Nästa gång får ni åka in direkt, annars kommer du föda i farstun skrattar en av barnmorskorna..
NÄSTA gång.. HAHAHAH tillåtmig dö av skratt, vilken nästa gång.. aldrig mer ALDRIG mer låg jag och tänkte.

Men så här i efterhand måste jag ändå säga att det var värt det, men någon fantastisk och häftig upplevelse tänker jag inte kalla det.